Jag har bestämt mig att

lägga ner denna blogg eftersom jag inte orkar underhålla den på ett bra sätt.Min egentid behöver jag till andra saker! Jag vill tacka er som läst och kommenterat och så vill jag önska er alla ett riktigt Gott Nytt År, 2010

Förresten jag kommer att förändra bloggen

Jag kommer att förändra bloggen på så sätt att jag kommer att ha lösenord fortsättningsvis, efter nyår. Vill ni ha tillgång till den vill jag ha en kort presentation och sedan skickar jag lösenordet.

Julstök och pyssel

Det är härligt att vara hemma igen, även om omställningen blev stor från att vara patient och att ingå som en del av en familj.Att vilja kunna göra saker men inte orka/få/kunna är besvärande, men samtidigt en nyttig upplevelse.

Men stämningen är god, stress finns inte mer än hos maken som inser att han inte köpt alla julklappar ännu som han tänkt:-)Vi njuter av jullov, att kunna vara uppe lite extra länge och allt smarrigt man får göra till jul. Det mesta av julmaten är redan klart, i alla fall för min del, då jag gjorde det innan jag åkte in på sjukhuset.

Nu har jag sett mig i spegeln efter operationen och jag känner mig glad trots den långa eftervård som nu krävs av mig. Att leva med dränage från magen funkar bra, jag har döpt det till Bloody Mary eftersom det ser ut som det:-) Bloody Mary har numera en egen väska som hon åker i, varthän jag än ska.Kanske att jag får ta bort det på måndag, men just nu är det alldeles för stora mängder som fortfarande kommer ut, för att jag ska tro det.

Jag har dock varit så fåfäng att jag provat diverse kläder som jag lagt undan eftersom jag inte kunnat ha dem för den stora puckeln på magen. Nu sitter de snyggt och jag bara längtar att kunna använda dem.Helt plötsligt längtar jag efter träning, någon bra viktreducerande diet och olika styrkeprov jag har framför mig. Jag som skulle ta tjejklassikern i år får skjuta på Vasaloppet tills nästa år, eftersom jag inte kan träna hårt nu på ett tag efter operationen.Jag ska undvika alla vridrörelser, men får snart börja träna sit-ups, efter nyår.

Tacksamhet för livet

Idag översköljdes jag av tacksamhet och massor av lyckokänslor. När jag låg här för mig själv och funderade på livet, uppfylldes jag av dessa lyckokänslor man kan få ibland. Jag är glad att jag är mitt i livet, att min familj är stor och kärleksfull och att jag får uppleva det. Jag hade ju lika gärna kunnat vara utan och vandrat där som ofrivilligt barnlös i det eviga träsket av sorg och längtan!

Min underbara make som finns där troget år efter år och fyller mig med livskraft och kärlek. Han med sitt glada smittsamma skratt, sina upptåg och sin förmåga att få andra att känna sig uppskattade. Lång,ståtlig, vacker och alldeles underbar, med sin varma öppna famn och fortfarande förstår jag inte hur det gick till när han blev min? Hjärtat dunkar hårt av förälskelse och den kärlek jag känner för honom, mina ögons ljus och mitt hjärtas glädje.

Jossan som står på egna ben stadigt förankrad av livet, i början av sin vuxenhet och hon klarar sig så bra. Min stolthet och kärlek över henne känner inga gränser. När hon ringer ett samtal och för att hon fortfarande vänder sig till mig med förtroenden uppfylls jag av tacksamhet att jag får dela just hennes liv. Tänk det kändes så nyss vi blev mor och dotter, som hon la huvudet på min axel för första gången och jag blev så innerligt hoppfull och tacksam att det var just hon som var utsedd till att bli min äldsta dotter.

Bella som mött så många svårigheter i sitt liv och över vunnit dem alla. Bella som idag ringde och berättade om skoldagen och allt hon gjort och avslutar med de bästa ord jag vet från henne:- Jag älskar dej, mamma. Det har varit så lång sträcka att komma hit och att känna samma reservationslösa kärlek för oss bägge två som vi gör och upplever nu. Nu när hon trots allt är tonåring och börjat sin befrielse är hon mild som en smeksam sommarvind. En lisa för själen med sin livsglädje och sin förmåga att numera uttrycka kärlek och samhörighet. Tacksamhet känner jag gentemot de människor vi mött på vägen som hjälpt oss på olika sätt att komma dit hän och för att hon nu älskar mej som sin mamma och att jag får älska henne som min dotter.

Nora den vilda och fria, med sin första långa mening i 2 års åldern med arg stämma, stamp i golvet och förmågan att spänna blicken i en: "- Mamma, du tycka du vill, ja tycka ja vill". Hennes mest använda mening i minst ett års tid och den fick mig att fullständigt smälta. Underbar i sitt självförtroende och nu en stridbar ung dam med omvärlds intresse och debattvilja och samtidigt stor förmåga till empati med andra människor.Jag älskar henne så innerligt och hon är så närvarande i allt hon gör.Jag undrar alltid vad det var för gudar som sände mig detta underbara barn? Hon som kan få mig rosenrasande, skrattandes,sjungandes och full av liv och kärleksfull? Hon som har sådan tillit?

Frans han måste vara en gudagåva. Han med sina ögon djupa som brunnar, sin Alfons Åberg inställning till livet och sin förmåga att ta livet som det är. Han som blir drabbad av livets orättvisor och tittar på en med tårfyllda ögon när han inte förstår varför någon är dum emot honom. Han som redan vid 6-års ålder förstod att för en del är det livsviktigt att vinna, och kunde bjuda andra på den vinsten utan att det påverkade hans självkänsla. Huvudsaken var att kompisen fortsatte att vara glad och ville leka. Han som bara kom och fullständigt intog mitt hjärta på två röda sekunder. Aldrig tidigare hade jag upplevt att anknytning kunde gå så fort och jag blev hans mamma i samma sekund jag fick omsluta honom i min famn.Nu som mamma till honom fylls jag av glädje och tacksamhet över det han lär mig. Att få hans uppriktiga kärlek!

Oscar som har börjat sin livsvandring i min familj så nyss och ändå vågar visa förtroende och kärlek. Vi som börjar komma varandra in på livet och som kommer att ha många år på oss att stångas emot varandra:-)Jag fylls med glädje och förundran över att jag har blivit utsedd att vara hans ledsagare i livet. Jag känner stolthet,glädje och kärlek över honom. Det sker under, varje dag!

Ola, jag bara älskar honom:-) Han och jag har hittat varandra och jag tar honom som en stor kärleksgåva från livet. Han fyller mig med skratt och glädje och många roliga upplevelser. Jag är så glad att jag får uppleva honom och hans storebror i mitt liv. Han som har så små anspråk på livet och som måste vara den snällaste ungen på jorden. Jag fylls med sorg när jag tänker på orsaken och fylls med hopp och glädje när han trotsar.

Alla dessa är min underbara fantastiska familj som jag får älska och känna samhörighet med. Vi som har det så himla bra och jag tror aldrig jag känt större lycka och tacksamhet än vad jag gör nu i livet.

Ingen operation idag trots alla förberedelser

En annan medmänniska behövde min operationstid bättre och jag får vänta ytterligare ett par dagar, tills på torsdag. Jag hade tur och biblioteksvagnen kom och jag kunde fylla på ett förråd av böcker.

Läste en underbar tänkvärd text som Nelson Mandela läste vid installationen 1994

Vår djupaste rädsla

Vår djupaste rädsla är inte att vi räcker till
Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss, vem ska jag vara?
Lysande, fantastisk, talangfull, underbar.
Varför skulle inte du kunna vara det? Du är ett Guds barn.
Att Låtsas vara liten tjänar inte världen.
Det finns ingenting upplyst i att gömma sin storhet,
för att andra människor inte ska känna sig osäkra
Vi föds för att visa den gudomliga skönhet som finns i vårt inre.
Det finns inte bara i några av oss, utan i var och en.
Och när vi låter vårt eget ljus stråla ger vi omedvetet andra
människor tillåtelse att göra detsamma.
När vi befrias från vår egen rädsla befriar vår närvaro automatiskt andra.

Jag har det bra och försöker ta vara på den egentid jag fått nu.

Födelsedag för Oscar

Idag har vi firat födelsedag på morgonen och nu sitter jag trött här framför datorn. Jag har bråda dagar då jag på fredag skall läggas in på sjukhus och förberedas inför operationen på tisdagen. På fredag lär jag ju ha tid att reflektera, surfa och läsa då jag ska inta sängläge i fyra dagar. Kanske det blir riktigt mysigt?? Just nu sover jag alldeles för lite, men jag tänker att det jämnar ut sig i slutet av veckan.Det som är jobbigt att jag verkligen hatar sjukhus, får snudd på panikångest där och känner mig totalt instängd. Då vill jag helst spränga hela byggnaden:-))Men handarbete, dator och massor av böcker gör nog att det blir bra, trots allt. Bloggen lär ju få många välbehövliga uppdateringar och reflektioner:-)

Ola och jag har ju börjat förskolan, men nu kommer han att sluta lagom till jul officiellt, eftersom det inte funkar bra. Det var alldeles för tidigt för honom att relatera till andra människor och även om jag är med, funkar det inte bra. Han har slutat att äta(han har tidigare haft gravt anorektiskt beteende)och det tar lång tid för honom att äta, fast han är hungrig och det är verkligen miniportioner han äter.( Han vet inte om att han inte ska dit något mera, och är nöjd med att vara hemma.)

Nu är han sjuk så det blir en lång paus naturligt, sedan kommer jullovet och sedan kommer det inte förskola, om han inte får placering på en speciell förskola med liten barngrupp och fasta rutiner. Han blir trygg och glad av det, och då leker och samspelar han fint med andra barn. Här, på den denna förskola, far han mest omkring och sparkas och hittar på rackartyg, för att väcka uppmärksamhet och nyfikenhet hos de andra barnen. Vem vill ge sitt barn en sådan identitet?

Det har hänt något hos våra nya barn

Deras biologiska föräldrar snurrar mer än någonsin och det är väldigt turbulent kring dem just nu. Med löften, hot och en massa lögner som faller tillbaks på dem själva, medan vi sätter ihop spillrorna av barnen gång på gång. Pussar och kramar dem och står kvar, även om det ger mig sömnlösa nätter och maken blir hålögd av trötthet, för att vi för långa samtal på nätterna, när inga barn kan höra.

Stödet från socialtjänsten är obefintligt i dessa situationer, tur att vi är självgående och på det klara med vad vi vill. De kan tidigast träffa oss efter nyår, men det är ju nu vi skulle behöva luta oss på deras erfarenhet och behöva deras rådgivning, för det är ju nu det är turbulent. Barnen kan ju inte vänta tills efter nyår med att få hjälp med sina problem. Urk, säger jag bara. Likadant som i somras:( och det gör mig fundersam om jag kan rekommendera detta till en enda människa.

Det som ändå hänt med barnen är att de äntligen börjar se oss som sina föräldrar, och igår sa Oscar, Godnatt pappa, till maken när han skulle gå och lägga sig. För första gången använde han inte makens namn! I morse svarade Ola i telefonen och gav den till mig och sa, det är pappa i telefon. Jag drog ett djupt andetag och tänkte att jag orkade inte med det just nu. Varför hade jag inte lagt upp telefonen högre upp så att Ola inte kunde nå den och inte kunnat svara innan jag kollat vem det var? Då visade det sig vara min älskling,:D och då blev jag glad. Det verkar som om anknytningen tar fart av alla krumbukter de biologiska föräldrarna gör, så nu får de hålla på bäst de vill! Vi har fått förnyad kraft att älska vidare och bygga relationer till barnen!

I morse uttalade sig Ola till mig: Hella, jag tycker mest om dig i hela världen! Jag kommer att bära med mig de orden i mitt hjärta länge och den dagen han kan känna så för maken också kommer jag att jubla för då har vi nått fram med budskapet:att kärlek blir bara större ju fler man är som delar det! Att det är alldeles OK att flera uppsättningar föräldrar och att det kan vara en rikedom.